Om Lars

Har du någonsin haft en vän som var eller fortfarande är i en riktigt komplicerad långsiktig relation? Du vet en sån där relation där du ibland undrar varför hon fortfarande är kvar i den, det verkar ju vara en sådan kamp? Då och då ser du naturligtvis också glädje i din vän men du tycker ändå inte att det är tillräckligt för att motivera all smärta som du också ser. För dig ska relationer vara fyllda av glädje, inte fyllda av kamp.

Du märker att hon blir smartare och klokare för varje dag. Hennes ögon kan lysa ibland, inte utav tårar, men från något som tycks vara som en slags inre tydlighet. Men ändå förstår du inte varför hon nästan verkar vilja gå igenom smärta. För ett par lysande ögon? Varför blir hon bara inte tillräckligt smart för att dra?

Jag har ett sådant förhållande. Jag har varit i det väldigt länge nu. Det är komplicerat. Fyllt av kamper. Ibland önskar jag att jag bara kunde lämna allt. Men av någon anledning stannar jag.

Mitt förhållande är inte med en person, det är med Yoga.

Jag har märkt att det inte är glädje som är viktigt för mig. Glädje verkar vara så övergående, så slumpmässigt, den kommer och går när den vill. Varför springa efter nåt sånt? Något annat än glädje får mig att stanna. Det finns en känsla där, att varje kamp verkar ge så mycket insikt i livet och att dessa livslärdomar har blivit mer intressanta än att sträva efter glädje. Jag antar att det är därför jag fortfarande är kvar, eftersom jag är så nyfiken på vad jag kommer att få lära mig härnäst.

Den nyfikenheten är glädjande.